På Planet
Det var länge sedan jag öppnade Word och får skriva på svenska. Det är sedan länge redan förinställt på engelska. Att sitta högt ovanför molnen på väg hem, till Sverige och gröna skogar, till Jakan och där allt är desamma, där jag hittar och känner majoriteten av folk som går på Ica. Där jag växt upp och gjort saker för allra första gången. Känns... Känns. Enormt och naturligt. Lik väl att jag ska tillbaka till LA. Till den vardagen jag byggt upp ännu en gång långt bort från de trygga. Exalterad. Ska bli så fint att få träffa Ella. Att få bära en människa som växer. Hon har blivit lång, det vet jag. Smalare, mer utdragen – tappat tänder. En 5 åring som gått klart förskolan och jag ska få vara med första dagen hon börjar i skolan. 6-års. I Luskolan där jag har gått. Robin sa att 6åringar är världsbäst på en sak: att tappa tänder. Robin. Honom tar vi senare.
Jenny och Tomas har hunnit få en ny människa. Alicia. Det är sånt som skaver när man är långt borta. En människa jag aldrig träffat, en helt ny, för första gången på den här planeten. Jag ska försöka lära henne allt jag tror på. Att kön är en social konstruktion som man inte måste rätta sig efter. Hennes generation kommer dock hålla med om det redan per automatik lättare än vad min generation gör. Tiden går och vi utvecklas. Hon ska få sova hos mig i framtiden när hon blivit för full och jag lovar att inte tjalla. Jag hoppas att hon får dansa utan att bli tafsad på och att använda kroppen på allamöjliga vis. Det är det bästa instrumentet vi blir tilldelade i livet. Att få njuta och att hon en dag blir kär. Vackert att Ella får en kusin som inte är allt för långt efter i ålder. Att de en dag ska bli kvinnor, eller något annat.
Jag kanaliserar mig själv när jag är långt bort från hemmet och mina relationer hemma. Jag får utveckla mig själv i nya grupper där ingen tidigare har en aning om vem Klara Persson är och vad de innebär. Vad för förväntningar som kommer med min person och hur jag reagerar i situationer. Hur jag dansar, hur jag är på fest, hur jag beter mig i grupp och hur mycket jag tycker om musik. Musik som känns i hela kroppen. Att jag går 100% in i en låt under de 3 minuter som den spelas för att sedan slänga mig in i nästa låt och känna nästa exakt lika stark. Hur länge jag kan pilla med min Spotify-lista och hur mycket jag lyssnar inåt. Hur mycket energi som går åt att vara i stora grupper av folk och hur mycket energi jag hämtar när jag är ensam, vilar. Hur mycket energi jag får när jag är vid havet. Hur viktigt det är att alla är med, att alla är tillsammans och att vi har mysigt. Att vi trivs i varandras sällskap. Jag söker i mig varför jag är som jag är. Varför jag reagerar på vissa saker och vad som triggar och triggas i mig. Hur lik jag är min pappa, hur lik jag är min mamma och att jag och Angelica har mycket lika åsikter. Att det är okej att vara feminist och umgås med snubbar som uttrycker sig efterblivet – utan att förstå det. Man kan vara vänner ändå även fast det är så mycket skönare när de är medvetna de också.
Jag är lik min pappa. Jag äter M&M:s och älskar apelsinjuice. Det värsta som finns är att säga hejdå och jag har alltid lätt för tårar – ledsna som glada. Cashewnötter är godast och sprit är inte min favoritgrej, även om de växer med åldern. Bea är äckligt. Jag lyssnar på samma låt om och om igen för att det är ju min favorit just nu. Musik som min mamma lärt mig. ”Lyssna på hela album, Klara” säger hon. Ja, jag gör det också, ibland. Beyoncé. Min mamma har visat mig naturen. Hämta kraft hos träden och tystnaden. Tystnaden saknar jag så så mycket. Det är aldrig tyst i LA. Jag längtar tills vi sitter och pratar om hur saker känns och vad som är viktigt. Att vi måste ta hand om naturen och kroppen. Jag hör henne när jag äter bra, inget socker och när jag dricker Cola vet jag att jag häller i mig gift.
Angelica har mod som ingen annan. Jag vet nu att åka utomlands och bo på olika ställen på jorden tar som fan. Tar verkligen extremt mycket mod och ork. Jag har inte orkat lika mycket. Att packa ihop – säga hejdå – packa upp - starta nytt – för att sedan börjat om. Hon är knäpp. Att älska kräver mod och det har hon. En sökare. Att få se samspelet mellan henne och Alex. Hur mycket de tycker om varandra och hur mycket de satsar på deras liv tillsammans. Att pendla – för varandra – eftersom att det inte finns något alternativ. Alex som har blivit min familj också, en bror som finns när Hampus inte kan fylla den rollen.
Hampus. Komplicerad. Så mycket jag vill veta. Jag frågar men får väldigt sällan svar på de allra jobbigaste. Kanske en dag, jag kommer vänta på den dagen. Som jag alltid gjort. Alltid stått stadigt bredvid. Vem skyddar han? Sig själv för att han är rädd att jag ska ändra uppfattning om honom? Jag vet redan vem han är, det är lugnt. Ska bli fint att få se honom. Han fyller 26. Det är bara ett och ett halvt år mellan oss.
Jag är en reflektion av hela min familj. Min flock. Hos min moster där jag hämtar de alternativa. Där det är det mest naturliga och de egentliga rätta. Hos mormor där omtanken är som allra störst. Jag blir nog kanske sjuksyster iallafall, har ju sökt till Komvux för att läsa upp den där naturkunskapen, men säg inte till nån. Vill inte lova, vill inte leva under press.
Hur ska jag veta vad jag ska göra hela livet? Jag vill inte bestämma nu. Så himla tråkigt om man inte får ändra sig.
Morfar med de bästa händerna jag fått hålla i. Sträva, varma och torra. Grova. Arbetarhänderna som för när vi dansar. Min farmor som är kanske ännu mer positiv än vad jag är. Hur nu det är möjligt. Den livsglädjen är fantastisk, att aldrig ha problem i livet och att inte kunna bestämma sig vilket årtionde i livet som varit de bästa. Och Farfar som jobbar som ingen annan. Man ska göra rätt för sig. Det är viktigt med utbildning och att tvätta båten på rätt sätt. Gnugga noga och inte slarva. Alla saker man har ska man ta hand om. Fåordig men de ord som kommer ut lyssnar jag till med full respekt. Sångerna om Roslagen och farmor som klappar lite i otakt.
Jag är så innerligt jävla tacksam för personerna i mitt liv. Ida som är min allra käresta stenbock. Den jord-energin som jag behöver. Finns ingen som jobbar så hårt men som gör det så lätt. En riktig teamplayer. Som aldrig tackar nej till att hitta på något. Även fast det är någon konstutställning som jag vill se. Jag skrattar inte med någon annan som jag gör med henne. Hon är extremt förlåtande och accepterar att jag är som jag är.
Johanna som är envis som fan. Alltså verkligen i alla aspekter i livet. Hon som kämpade att få komma till Umeå och kom in. Jag är så imponerad av hennes målmedvetenhet. Hon vill alltid ut och dansa. Och ragga. Hon är inte rädd för killar så som jag kan vara. Gå på Tinder-dejter och tycka att det är ju kul. Den viktigaste oxen i mitt liv. Som visar att det är bara att kämpa på om man ska få nåt här i livet när jag vill springa fort och ta genvägar. Johanna talar alltid sanning, även när den är hård och jag behöver höra den som allra mest. Tack för det.
Elin som lär mig att vara mjukare. Mer diplomatisk. Att inte brusa upp mig när jag blir frustrerad för det känns som att personer står stilla. ”Klara alla måste få göra som de vill”. Att jag får bli påmind om att alla inte vill göra som jag. Hon lyssnar som ingen annan. Hon lyssnar färdigt och sen svarar. Hon sitter inte och tänker ut ett svar under tiden som man pratar. Med henne har jag upplevt djuren, hästarna. Att ni orkar med mig fast jag är jobbig, att det ofta inte blir som jag tänkt och det kör ihop sig ibland så står ni där. När min familj gått sönder och jag mått dåligt har ni gett mig tid och kraft.
Jag tänker fritt. Ofta och mycket. Ger mig själv tid. Jag är självisk. Ego. Vädur. Jag kommer föralltid vara ett barn innerst inne. Blir trubbig och sårad över saker som egentligen är en struntsak för att glömma bort de lika snabbt när nåt annat, nytt, roligt dyker upp. Orkar inte vara sur – lättare att vara glad. Att få skratta intill en person. Tillsammans med människor och en man tycker om.
Pusss
