Klucksis

14/5 lämnat Noosa och det känns jättebra! Det var mysigt, fint och allting men jag tyckte att det var lite väl långsamt och för lite att göra. Det har dock passat väldigt bra då Ida är väldigt förkyld och vi är ju bra på att chilla också. Hade kunnat stanna såhär länge i Byron dock - alltså vänt på antalet dagar mellan Byron och Noosa.

Först åkte vi till en insjö där det bara var regnvatten med helt kritvit sand, Lake Birrabeen. Blåsigt och ganska kallt så det blev inget bad. SÅKLART med våran tur med vädret så var det första "vinterveckan" på Fraser rent vädermässigt. Det blir aldrig kallare än vad de är nu. 

 

Första natten på Fraser var ett äventyr hehe. Vi var ganska snabba i säng då vi var så jäkla trötta och hade haft en dag med mycket saker att bearbeta och när vi gick och lade oss så tänkte vi inte så mycket på alla djur och vad som kan hända. Men mitt i natten väcks jag av att Elin skriker:

- Det är en dingo i tältet!

Hör ida i bakgrunden:
- Väck Klara då! Väck Klararååå!

Här tänker jag i mitt huvud (helt sömngroggy) - vad fan vill dem att jag ska göra om det nu är en dingo i tältet? Varför väcka mig liksom? Medan Ida menade på att om det nu var en dingo i tältet så måste de väcka mig så att vi alla kan springa därifrån, alltså av omtanke. Jag börjar vakna till ordentligt och kravlar mig djupt, djupt ner i sovsäcken (som om den skulle hjälpa ett piss) samtidigt som jag ropar:

- NEJ NEJ NEJ!

Fattar lite mer allvar i situationen och ropar tillbaka:

- Tänd lampan! Tänd lampan!

Ljust. Och ingen dingo. Alla kollar på varandra i panik och sen chockskrattade vi lite. Haha mitt hjärta har aldrig slagit så fort i hela mitt liv! Jag hade på mig två T-shirts, en långärmad, en tjocktröja, mjukisbyxor, sockor och jacka så man blev ganska varm under panikögonblicket. Elin hade bara sett två hål i tältet och eftersom att det var så tidigt på morgonen så blev det två ljusprickar som hon trodde var ögon. Detta blev en story sen för hela campet. 

 

Den morgonen lyckades vi också försova oss, det är extra jobbigt att vara vuxen ibland. Vi trodde guiden skulle väcka oss så vi hade inget alarm så vi vaknade av att John skrek till alla: Let's Go! Kollar på varandra igen och bah: VA?? Så då blev det panik igen, frukost i bilen (nutellamackor) och eftersom att det inte finns vägar så var det såå himla skumpigt. Men det funkade! Det var väldigt bra att åka i guidens bil (vi ändrade uppfattning ganska fort) för han berättade ju saker hela tiden längs med vägen. Typ Valley of the Giants, ett område där det bara finns så feta träd att de inte går att såga ner för de går inte att transportera av ön. De flesta är runt 3.5 meter i bredden. Kul fakta bara. 

Den enda heldagen var helt galen. Det började med Maheno Shipwreck som var väldigt coolt att se. Det är bara en tredjedel kvar och det var löjligt stort så det gick inte riktigt att förstå hur stort de hade varit egentligen, efter det blev det Lake Allom som är känd för sin otroligt stora population av sköldpaddor. De var såå söta! Sköldpaddorna simmade till Cleauds GoPro som han sänkte ner i vattnet så vi fick sed dem jättenära! Därefter blev det Champagne Pools som var längs med havet men en grop mellan stenar/berget så det bildades en liten pool. Vågorna slog in ibland vilket gör att det skummar/blir bubblor alltså logiskt namn. Ytterligare efter det så åkte vi till Indian Heads och spanade efter hajar, valar och delfiner men såg såklart inga djur där heller. Fin och häftig utsikt som gjorde det värt endå. Påväg tillbaka till campet var tidvattnet de värsta på 25 år som John hade sätt så det var nöstan ingen strand kvar att köra på. Det tog oss ca 3 timmar att åka tillbaka och vi har förstått i efterhand att läget inte var så bra. John höll sig lugn och det gick jättebra! Den kvällen åkte vi förbi ett annat camp, då stannade guiden för att snacka med en annan guide han kände varav ner de snackat klart så ropade han in i våran bil:

- Are you guys okey? Alla svarade:
- Yeeeah
Och då fortsatte han att prata varav de blev i princip knäpptyst. Vi fattade iiingenting haha. När vi fortsatte köra så sa jag:

- Vilken stark accent han hade!
Då började John asgarva:
- He's a kiwi!! Ny tystnad... 

- He's from New Zealand. Alla:
- AHAAAA! Hahaha turister................ Vadå kiwi liksom? 

 

Den kvällen blev det korv med bröd och ett nytt spel som är suuperkul! "Simmi Simmi"! Alla har var sitt nummer och en person är simmi. Simmi börjar med att klappa händer i en takt och sjunger simmi, simmi, klapp, klapp så sjungar alla med och sen byter simmi till: simmi, simmi, two, two. Då ska nummer två fortsätta: two, two, seven, seven tex. Osv osv. Så säger man allas nummer eller bara en och sen tillbaka (valfritt) till simmi. Då ökar simmi takten och fortsätter med nästa nummer. Det var svårt i början för man glömmer, blir helt inne i alla andras siffror och bara blir stressad när det ökar hela tiden. Men jäklar vad vi skrattade!

 

Sista dagen åkte vi till Eli's Creek, som jag kände igen från sist jag var här bara det att jag har redan hemma i Sverige liksom tänkt: jag vet att jag har badat i en klar, inte så djup ström och velat åka tillbaka. Nu vet jag att det var Eli's Creek! Jag och Ida hoppade i de vääldigt kalla vattnet men kände efter att det var värt de. Hur ofta är vi här? Efter det Lake McKenzie där vi såg spottade lite b-kändisar hela vägen från Svedala. Haha, Annica och Marcello från BigBrother. Tillbaka till laken: exakt som de ser ut på google. Det är faktiskt sällan men det är sant! Helt löjligt vad klart vattnet var för att sedan, där det blir djupt, bli väldigt djupblå. Härligt! Sen blev det lunch och färjan hem..

 

Åååh jag saknar redan gruppen! Vi hade så himla roligt! Det är verkligen människor som gör grejen, att uppleva coola saker tillsammans. Cleaud, Mike, David och Dominique från Schwiez hängde vi massor med då Domi var så himla intresserad över Sverige. Han lärde sig massor att säga och de ville gärna diskutera ekonomi, skolsystem och om vi var rädda för Ryssland (för de är ju sååå nära!). Robin, Waouter, Susanna och Daphne från Holland och alla andra tjejer från Tyskland, orkar inte ens skriva alla haha. Jag vill verkligen lära mig franska. Jag måste nästan. Har bett Besma och Antouan prata på franska nästan hela tiden bara för att det låter så fint. Lulululuuu merciiiii... Får väl ta ett år i Paris som aupair så att man måste lära sig!

 

Jag är faktiskt väldigt stolt över att Elin och Ida gjorde den här trippen till Fraser för det var bland de första de sa när de kom till Melbourne: VI KOMMER INTE TÄLTA. Sen blir ju det väldigt avdramatiserat och normalt här då alla gör det. Det är liksom så man reser. DÄRAV HAR VI NU OCKSÅ BOKAT SKYDIVE!!!!!!!!!! Alla frågor oss: när ska ni skydivea? I början kollade vi på varandra i panik - vadå vi? IDA ska hoppa från ett plan. Och ELIN SCHILL har varit på från början.. Det var nog den sista personen i världen som jag tror skulle pusha för detta. Så jag måste ju också göra. Det enda jag är rädd för är att jag inte ska kunna andas när det är fritt fall för att lufttrycket blir så högt så det blir svårt. AAAAAAAHHHHHH ångest. Men det blir väl roligt, eller nåt.

 

Jag tänker mycket på att jag är så tacksam som har fått göra den här resan med dem. Tänkte på det i Noosa när jag fotade de när de gick i solnedgången. Börjar nästan böla, så fina vänner. ♥

 

En konversation eller händelse från Zoo:t måste jag bara skriva ner också. Vi var på djursjukhuset som de har där och kollade där det var en låda man kunde öppna. På lådan stod det: "Öppna lådan för att se världens farligaste djur". Elin blev nyfiken och vände sig till oss:

- Vill ni seeeee? Med en såndär mallig röst haha. I lådan var det en spegel, för att man skulle se sig själv, för människan är ju farligast. Hon blev sååå besviken när hon såg sig själv så hon bara stängde igen. Ida dooog för hon hade redan kollat innan. Hon sa ju inget så jag gick dit och också öppnade (men jag hade i bakhuvudet att det skulle vara en bild på människan på något sätt) så när jag öppnade och såg mig själv så sa jag bara efterblivet:

- Jaaa..... Haha tror Ida har skrattat mest åt detta.