Klucksis

14/04 Igår var ingen bra dag. Dagen innan det var det en bra dag. Jag flyttade in i lägenheten och tyckte att allting var kul. Handlade och bara boade in mig. Sen kom måndagen och det gick bra till en början - jag snodde wifi av butiken snett nedanför som säljer frozen yoghurt - och bara kollade film efter film, läste ikapp på alla bloggar. Åt maten jag köpt och lagat dagen innan och sen gick hela den dagen. Plötsligt kändes det pissdåligt. Värre än värst. Skrev med Kristina över messanger när hon föreslog facetime och innan jag ens kopplat upp samtalet så kom gråten och värken lämnade hela brösten. Lättnaden över att kunna andas igen och jag vet inte riktigt vad som hände. För jag längtar inte hem. Jag vill vara här, jag vill se mycket mer, jag vill lära känna människor jag inte har mött än och allt det som jag kom hit att göra vill jag fortfarande göra. Jag kände mig inte heller rädd eller ensam, det bara blev svårt. Och allt släppte på ca två sekunder (även om tårarna fortsatte) när jag fick se Dirren och Booboo i sängen, fick också se mitt rum som ser preciis likadant ut som när jag lämnade de. Tårarna rinner även nu när jag skriver men det är okej. Jag har ingen aning om varför men får helt enkelt tillåta mig själv att det blir så ibland. För jag ler också, skrattar och nästan studsar fram när jag är ute och går - för jag är glad att jag är här och jag mår bra. Mamma sa nån gång när vi pratade att det kommer bli en resa lika mycket i mitt inre som själva resandet i landet - och även om jag vet om det så är det svårt ibland. Det är också svårt att bli stor. För även om jag inte vet om de så tror jag att det egentligen är det de handlar om. Att jag ska bli stor, vuxen eller vad man ska säga, det är jättesvårt att förklara. Sedan hade jag inte förväntat mig att det skulle komma så snart. Jag har varit inställd på att jag kommer att tycka att det suger - men det gör jag hemma också, så jag ser inte det som en andledning att åka hem. Förutsättningarna hade varit exakt samma om jag bara bodde i typ Norrköping. Visst om jag hade varit tvungen att få komma hem så hade det absolut inte tagit lika lång tid men det är inte avståndet som jag tycker är jobbigt för jag vet inte ens exakt hur många mil det är emellan mig och min familj och alla jag känner så det spelar ingen roll. Det helt enkelt bara blev mindre bra just där och då. Och nu känns det bra igen. Mer än bra och ibland behöver det bara komma ut ur mig.

Det här blev nog mer pepp till mig själv och tankar som måste ut men det här är också en del av resan. Den lite tråkigare sidan - som jag helst hade klarat mig utan. Jag har haft sådana här perioder tidigare hemma också. När jag nästan grät varje dag och jag inte visste varför. Det bara var så och det kände såå himla bra när jag var klar, nu hade jag ju dock hoppats att de inte skulle komma och det kanske det inte gör efter den här gången heller men blir det såhär igen så skit samma. Då får det vara så. Jag tror att det mest handlar om att när jag är hemma kan jag vara ensam på mitt rum. Jag behöver inte ens höra att nån är hemma - men jag VET ändå om det. Jag har inget behov av nån annan just där och då (inte nu heller egentligen) men man bara känner att det är en annan människa nära en. Trygghet som bara finns att hämta kanske max 10 fotsteg bort. Men det beskriver egentligen inte känslan heller. För jag var inte otrygg eller rädd - det blev bara konstigt. Det helt enkelt blev en svag stund. Nu när jag läst igenom allt så ler jag. Sov gott!

19/04 Nu är tjejorna äääntligen hääär!! De kom tidig morgon, nästan på natten, så den dagen tog vi de bara lugnt, snackade ikapp, planerade lite och kom överens att vi ska ha gemensam matkassa osv. De var ju jetlaggade och jag hade knappt sovit någonting på den natten för jag var rädd att försova mig plus att jag var helt överexalterad. Alla trivs väldigt bra i lägenheten och vi har de jättemysigt att bara få vara tillsammans.
SÅKLART så går inte tågen just under den här helgen från Yarraville så vi har fått åka ersättningsbuss till Footscray sen Flinders och seeen ut till Chapelstreet där vi spenderade dagen igår. Det tog en och en halvtimme att komma dit så att dagen gick ganska snabbt för att sedan gå ut på kvällen. Johanna hade hittat nån kille på tinder och frågat om uteställen då han sa ett som hette WahWah (stavning?). Så vi googlade lite och det såg jäkligt bra ut så vi drog dit. Alla hade klädpanik och bara kände oss inte på topp rent utseendemässigt men när vi kom dit så var det lugnt. Det var supercoolt, bara massa skejtarkids med långt hår och keps - och jag har aaaaldrig sett så många snygga killar på ett och samma ställe. Kan bli farligt.. Dock var alla ganska korta men iallafall - vi hade en suuperrolig kväll och jag är såå inte klar med Melbournes uteliv. :)

Johanna har sån jäkla öroninflammation (eller vi misstänker att de är det då hon inte hör nåt och har svinont) så hon mår inte bra alls idag, det blev inte bättre av att vi drog ut igår direkt, så nu vill vi få iväg henne till läkaren. Idag blir alltså en lugn dag och vi ska köpa greyhoundpass och försöka boka eller kolla boende iallafall. Efter Sydney så ser det även ut som att vi bara blir tre - Johanna och Madde vill åka till Bali en månad. Jag hade önskat att att de kunde åka om en månad istället så får vi resa tillsammans men kan ju heller inte hålla kvar dem mot deras vilja hehe. De ska dock komma tillbaka till aussie efter den månaden så jag kan ju kanske möta upp de igen.

(Nu har jag försökt ladda upp bilder, men det är bara att ge upp.. Hinner komma hem innan de kommer upp via detta nät..)